Världen är allt lustig den, det som verkar som det stabilaste på jorden kan plötsligt rasa under sin egen tyngd – och det visar sig att det hela tiden varit ihåligt. Samtidigt kan någonting, som verkar lika fragilt som ett korthus hålla för evigt. Varför är det så? Vill vi veta varför det är så?

/Manda.

Jag har funderat på det här med självständighet, och jag vet inte om jag vill ha någon att kalla min för att det är vad jag vill eller för att alla runt omkring mig förväntar sig att det är vad jag vill. Att jag skulle vara olycklig, halv, bara för att jag står med mig själv och inte klänger vid någons hand. Varför bryr jag mig så mycket om vad andra tycker att jag inte ens kan se skillnaden på vad de vill och jag vill längre? Det gör mig vansinnig! Det, om något, gör mig olycklig.

Jag vet att jag aldrig kommer att kunna känna som jag gjorde när jag var fjorton och förälskad upp till öronen, när allt annat syntes mig blekt och trist jämfört med den Stora Kärleken. Så här i efterhand är jag inte ens säker på att det var kärlek det handlade om, jag var förälskad absolut. Men jag undrar om jag inte, som min vän C så ofta är, var mer förälskad i själva idéen av det hela än någonting annat. Betuttad av de rosa molnen så att säga. M skulle förstå vad jag menar, men hon jobbar ju hela tiden så vi hinner aldrig prata längre.

Never the less, visst borde jag känna mer än så här? Ibland tror jag att jag inte kan känna någonting längre. Nu för tiden är allt blekt, och jag kommer ständigt på mig med att försöka ta mig ur den gråa massan. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, försöker bara skriva av mig antar jag. Jag vet att jag älskar mina vänner, men i den takt jag blir av med dem så antar jag att känslan inte är återgäldad. Nej, nu blev jag dyster. Fy för det!

Ska nog gå ned till köket och brygga mig en underbar kopp örtte nu. Hoppas allas torsdagar blir bra!

/Manda.

Hej, och välkomna till min (låt se nu…) fjärde (?) blogg! Jag ska försöka uppdatera så ofta jag kan, även om tidigare försök säger mig att jag kommer att misslyckas totalt. Men, man ska inte ge upp innan man försökt, så nu försöker jag! Och därmed basta.

Vem är jag då? Jo jag är en tjej på arton vårar med intresse för litteratur, mode, teater, film, uteliv och givetvis sci-fi! Jag skulle beskriva mig som en människa som rör sig genom zonerna, jag stannar inte i en utan rör mig i olika grupper och inom olika områden.

Jag bor i Stockholm, har gjort det sedan jag föddes, och har släkt i Dalarna och Halland. Jag har fem syskon, tre föräldrar och två katter. Och det var nog allt så länge.

/Manda.