Insåg just att jag inte skrivit en dikt sedan; 2009-07-05. Om någon skulle vara intresserad så publicerar jag förresten mina dikter på Sockerdricka. Vad jag tänkte säga är att jag tycks ha förlorat all förmåga till att skriva något vettigt, läste igenom en novell jag skrev för en vecka sedan och den var urusel. Mycket sämre än det jag skrev för ett år sedan. Tillfällig svacka eller helt förlorad förmåga? Fan, vilket som, även om jag hoppas på att det är tillfälligt. Ska spåna lite nu, käka och lyssna på trevlig musik. Och måndagen närmar sig hotfullt, tycker knappt det varit någon helg alls!

/Manda.

Jag&Bella Nyår 2008.

Jag längtar något så fruktansvärt till imorgon. Det kommer att bli en legendarisk partykväll.

Tolv till nio jobbar jag, sedan är det raka vägen hem till Amanda för att göra sig i ordning och förkröka. Efter det är det dags att möta upp med gänget, och sedan är natten vår. Fredag nu, snälla?

Sitter och lyssnar på Disciple och ska strax måla naglarna, är på underligt humör. Varför blir man alltid så vemodig om hösten? Det är samma sak varje år, och jag försöker möta det med ryggen rak men det blir alltid att jag böjer mig och kapitulerar för det. Jag vet inte riktigt hur annars jag ska beskriva det, men det smyger sig på en. man kan inte se det eller ta i det, man bara känner tyngden som hakar sig fast vid hjärtat. Vill bli någon som bara kan skaka sådant här av sig. Men nu är det så här det är, och det är väl bara att acceptera.

Jag vill förresten sy en kostym till Halloween, det närmar ju sig nu. Men hittar inget mönster jag gillar… Skulle vilja ha antingen Sci Fi eller Fantasy-tema. Inte nått av det traditionella utan någonting roligare. Jaja, får se mig omkring lite mer. Om någon har några tips tar jag tacksamt emot dem!

/Manda.

Ibland vill jag bara låsa in mig själv i ett rum så litet att ingenting annat än jag själv får plats där inne. Hur ska jag hantera alla andra när jag inte kan hantera mig själv?

/Manda.

Världen är allt lustig den, det som verkar som det stabilaste på jorden kan plötsligt rasa under sin egen tyngd – och det visar sig att det hela tiden varit ihåligt. Samtidigt kan någonting, som verkar lika fragilt som ett korthus hålla för evigt. Varför är det så? Vill vi veta varför det är så?

/Manda.

Jag har funderat på det här med självständighet, och jag vet inte om jag vill ha någon att kalla min för att det är vad jag vill eller för att alla runt omkring mig förväntar sig att det är vad jag vill. Att jag skulle vara olycklig, halv, bara för att jag står med mig själv och inte klänger vid någons hand. Varför bryr jag mig så mycket om vad andra tycker att jag inte ens kan se skillnaden på vad de vill och jag vill längre? Det gör mig vansinnig! Det, om något, gör mig olycklig.

Jag vet att jag aldrig kommer att kunna känna som jag gjorde när jag var fjorton och förälskad upp till öronen, när allt annat syntes mig blekt och trist jämfört med den Stora Kärleken. Så här i efterhand är jag inte ens säker på att det var kärlek det handlade om, jag var förälskad absolut. Men jag undrar om jag inte, som min vän C så ofta är, var mer förälskad i själva idéen av det hela än någonting annat. Betuttad av de rosa molnen så att säga. M skulle förstå vad jag menar, men hon jobbar ju hela tiden så vi hinner aldrig prata längre.

Never the less, visst borde jag känna mer än så här? Ibland tror jag att jag inte kan känna någonting längre. Nu för tiden är allt blekt, och jag kommer ständigt på mig med att försöka ta mig ur den gråa massan. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, försöker bara skriva av mig antar jag. Jag vet att jag älskar mina vänner, men i den takt jag blir av med dem så antar jag att känslan inte är återgäldad. Nej, nu blev jag dyster. Fy för det!

Ska nog gå ned till köket och brygga mig en underbar kopp örtte nu. Hoppas allas torsdagar blir bra!

/Manda.