Precis när det passar som minst så slår den till, höstförkylningen. Tack vare stressad fredag och party hela natten har jag nu ingen röst kvar. Jag vet inte om jag kan förklara känslan när man försöker säga något, och fel ljud kommer ut. Det är kanske inte en så stor grej me det känns fruktansvärt. Det värsta är att jag skulle jobbat idag, tredje dagen på ett nytt ställe… Och mitt jobb går ut på att jag ska snacka hela dagen, såd et kunde jag ju knappast göra! Har suttit hemma och mått bajs. Förlåt för språket men så är det.

Sett en del True Blood iallafall, och en hysteriskt rolig webshow som heter The Guiled. Handlar om ett gäng som är hookade på ett onlinespel och är sjukt bra. Finns en tillhörande musikvideo också; ”Do you wanna date my avatar” Sjukt bra! Sök up youtube nu och titta!

/Manda.

Om tjugo minuter är det dags för att ge sig iväg på arbetsintervju, är nervös! Jag blir alltid nervös så här i sista ögonblicket, fram tills nu har det faktiskt känts helt lugnt, som att det inte var något problem i världen.  But I’ll do this, och sjukt bra också! Intala sig själv… Jaja, ska städa undan disken nu, så jag har ett rent rum att komma hem till oavsett hur det går. Tjohej.

/Manda.

Igår blev det lite för mycket av det goda (?), inte för att någon av drinkarna jag drack var särskilt god… Men en bacardi är iallafall en bacardi var man än dricker den. Tur det!

Kvällen började med Amanda och Becka på Nivå 22, jag vet det finns ingen ursäkt, men det ÄR billigt! Drack en ”Isbjörn”, en blå sak som bara smakade vodka. Och så klart redbull/vodka-liknande Virgin Ouze, 25 spänn. Vi gillar! Hampus svängde förbi en stund men var sedan tvungen att dra vidare, men lite av Hampus är bättre än ingen Hampus alls! Beckas pojkvän Sebbe dök upp också, och en tjejpolare som jag tyvärr inte minns namnet på… Jag kan ju säga att jag redan på Nivå 22 han bli riktigt munter, haha.

Sedan gick vi iallafall till fjortishaket Club Toxic, vad kan man säga om stället…? Det är typ Viper Room fast med snyggare lokaler och högre priser… Vi satt på uteserveringen där ett tag, men den stängde ganska snart. Inte nice! Har väl med att de inte får störa folk i området eller så, men ändå! Drack iallafall en drink med bacardi och päron, den var väl okej… Smakade hostmedicin och var lite för dyr för min smak. Efter ett tag dök min Bella upp, och det var bra tycker jag, då blir man glad! Ett gäng polare till henne var där också, och det var som tur roligt och trevligt folk. Bra bra! Lite surt att baren bara hade fyra stolar man kan sitta på, och ganska dåligt med platser överhuvudtaget. Sofforna som finns är sköna, men konstant upptagna. Och dansgolvet där alltså, jag dör bara jag ska försöka beskriva det. Random dude kom fram till mig och började dansa/jucka och försökte sen hångla upp mig. NO CAN DO SIR! Jag skulle gissa att liknande händelser inte är ovanliga där. Det är nästan som att man hamnat bland en massa vilda djur under parningssäsongen. Dansade gjorde vi iallafall, till den grad att jag nu allvarlig funderar på att investera i ett par lite finare ballerinaskor till nästa helg. Mina stackars svullna fötter. Och slutligen; Sist jag var där knäppte två fotografer bilder konstant. Nu såg jag en kille, och han verkade fota lite halvhjärtat… Tråkigt! Särskilt eftersom Bella inte hade med sig sin kamera! Oj, det här blev visst lite av en recension… Jaja, whatever.

Nu ska jag vila mitt stackars bakishuvud till lite av nymfoman/vampyr-serien True Blood. Tvivlar på att det hjälper, men ändå!

/Manda.

Ikväll ska jag ut med Amanda, Becka, Bella och kanske Adam. Länge sen jag var ut så det ska bli roligt. Kvällen startar, så klart, på plånboksvänliga Nivå 22. Sen får vi väl se vart nattvindarna tar oss! Haha, så poetiskt av mig.

Igår var jag på arbetsintervju, blev tyvärr ingenting där, men hon rekommenderade mig till en annan arbetsgivare som hon trodde att jag skulle passa bättre hos. Ska dit på måndag, håll tummarna för mig!

Nej nu ska jag ta och fixa håret, eller jag skojar bara för jag kör helt naturligt… *blink blink*

/Manda.

vill inte vara här
men orken för att gå
finns inte hos mig
har inte hjärta för det här

mitt liv har varit
ett enda långt staplande på mållinjen
jag har hamnat efter
och vet inte hur man gör
för att komma ikapp
såg soluppgången
över djurgården idag
klar himmel innan regnet han ifatt
såg rakt in i solen
och önskade mig
en bättre karaktär
en ersättning för det där
skälvande självet jag har
ser fortfarande vita fläckar
dansa framför ögonen
men jaget är inte stabilare
blir bara labilare
för varje ömtåligt
ögonblick som går
vill inte dö, är så rädd
men klarar inte riktigt av
att finnas kvar
heller

Ibland vill jag bara låsa in mig själv i ett rum så litet att ingenting annat än jag själv får plats där inne. Hur ska jag hantera alla andra när jag inte kan hantera mig själv?

/Manda.

Jag vet inte varför jag alltid känner mig så melankolisk den här tiden på dygnet, det är som att jag undermedvetet vet att jag kan släppa greppet om alla dåliga känslor om kvällarna när ingen ser mig. Att jag är trygg i min otrygghet. Ah, whatever, jag kan ändå inte hitta rätt ord för att beskriva det.

Såg Fanboys med Kristen Bell idag, måste säga att jag är positivt överraskad. Förväntade mig en halvrolig film, men jag ÄLSKADE den! Filmen handlar om ett kompisgäng, Star Wars-fans sedan barnsben och fruktansvärt och alldeles underbart härligt nördiga. Den utspelar sig innan episoderna I-II släpptes och de är desperata efter att få se Episode I The Phantom Menace, så desperata att de istället för att vänta på premiären bestämmer sig för att bryta sig in på George Lucas Skywalker Ranch och sno den. Men självklart går inte allt riktigt enligt planerna…
Filmen är rolig, tar inte sig själv på allt för stort allvar och har till skillnad från många filmer hjärta utan att bli översentimental. Se den!

Nu ska jag dricka lite Sprite Zero, gosa med katterna och läsa klart Fools Errand, del ett i The Tawny man-trilogin av Robin Hoob. Underbart!

(Och förlåt till Bell’s, jag var bara inte på partyhumör idag. Men jag lovar att jag ska rock your socks off senare i veckan.)

/Manda.

Världen är allt lustig den, det som verkar som det stabilaste på jorden kan plötsligt rasa under sin egen tyngd – och det visar sig att det hela tiden varit ihåligt. Samtidigt kan någonting, som verkar lika fragilt som ett korthus hålla för evigt. Varför är det så? Vill vi veta varför det är så?

/Manda.

Jag har funderat på det här med självständighet, och jag vet inte om jag vill ha någon att kalla min för att det är vad jag vill eller för att alla runt omkring mig förväntar sig att det är vad jag vill. Att jag skulle vara olycklig, halv, bara för att jag står med mig själv och inte klänger vid någons hand. Varför bryr jag mig så mycket om vad andra tycker att jag inte ens kan se skillnaden på vad de vill och jag vill längre? Det gör mig vansinnig! Det, om något, gör mig olycklig.

Jag vet att jag aldrig kommer att kunna känna som jag gjorde när jag var fjorton och förälskad upp till öronen, när allt annat syntes mig blekt och trist jämfört med den Stora Kärleken. Så här i efterhand är jag inte ens säker på att det var kärlek det handlade om, jag var förälskad absolut. Men jag undrar om jag inte, som min vän C så ofta är, var mer förälskad i själva idéen av det hela än någonting annat. Betuttad av de rosa molnen så att säga. M skulle förstå vad jag menar, men hon jobbar ju hela tiden så vi hinner aldrig prata längre.

Never the less, visst borde jag känna mer än så här? Ibland tror jag att jag inte kan känna någonting längre. Nu för tiden är allt blekt, och jag kommer ständigt på mig med att försöka ta mig ur den gråa massan. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, försöker bara skriva av mig antar jag. Jag vet att jag älskar mina vänner, men i den takt jag blir av med dem så antar jag att känslan inte är återgäldad. Nej, nu blev jag dyster. Fy för det!

Ska nog gå ned till köket och brygga mig en underbar kopp örtte nu. Hoppas allas torsdagar blir bra!

/Manda.

Hej, och välkomna till min (låt se nu…) fjärde (?) blogg! Jag ska försöka uppdatera så ofta jag kan, även om tidigare försök säger mig att jag kommer att misslyckas totalt. Men, man ska inte ge upp innan man försökt, så nu försöker jag! Och därmed basta.

Vem är jag då? Jo jag är en tjej på arton vårar med intresse för litteratur, mode, teater, film, uteliv och givetvis sci-fi! Jag skulle beskriva mig som en människa som rör sig genom zonerna, jag stannar inte i en utan rör mig i olika grupper och inom olika områden.

Jag bor i Stockholm, har gjort det sedan jag föddes, och har släkt i Dalarna och Halland. Jag har fem syskon, tre föräldrar och två katter. Och det var nog allt så länge.

/Manda.